Söndagen den 3 november höll Arbetarbildning tillsammans med Revolutionära Fronten en solidaritetsaktion vid den turkiska ambassaden i Stockholm. Sammanlagt ett tjugotal kamrater hade samlats för att visa solidaritet med den revolutionära kampen i Turkiet och norra Kurdistan, där fokus riktades mot de pågående protesterna. Stämningsfullt omgivna av tända facklor, som lyste upp i novembermörkret, höll vardera organisation ett eget tal. Nedan följer Arbetarbildnings tal från solidaritetsaktionen.

* * *

I maj riktades världens ögon mot Turkiet. Man förfärades överallt över den turkiska polisens råa våld. Detta våld kamrater är inte något nytt. Den turkiska staten är notoriskt brutal. Varför då? För att den behöver vara det. I Turkiet och norra Kurdistan finns en handfull större grupper som för en väpnad kamp mot den turkiska staten, med sammanlagt tusentals kämpar i vapen. Dessa grupper är välorganiserade, disciplinerade och har en stark förankring bland arbetare och bönder. De är ett hot.

I Diyarbakirfängelset har genom åren tusentals revolutionärer suttit och hundratals dött av tortyr eller i hungerstrejker. Den turkiska militären har avrättat tusentals. Bland dessa finns kända revolutionärer som Deniz Gezmiş, Heval Agit och Ibrahim Kaypakkaya. Likväl som många andra vars namn lever vidare i kampen.

Om detta hör man ingenting i Sverige.

Det som började med att aningslösa fredliga demonstranter ockuperade en park i protest mot ett planerat köpcenterbygge blev snabbt något helt annat när dessa slogs ner av polisen. Det våld som är vardag i delar av landet och för vissa grupper drabbade nu protesterande människor med en helt annan ställning i samhället. När arbetare och revolutionärer kämpar försöker man tysta ner det. Men nu skrev man i alla världens medier.

När polisen beslöt att slå ner protesterna utvecklades dem snabbt till något annat. Hundratusentals människor tog till nu till gatorna över hela Turkiet. Det var en spretig rörelse som enades i sin kritik av den nuvarande ordningen. Men, och detta är viktigt kamrater, framförallt deltog representanter från de väpnade kommunistiska grupperna. Dessa grupper är naturligtvis förbjudna och förföljda av den turkiska staten, trots detta lyckades man ta ledningen över demonstranterna i kampen mot statens repression, med andra ord: i kampen mot snuten på gatan. Omkring hälften som föll offer för snutens kulor var personer från dessa revolutionära grupper.

Nu när de fredliga och naiva demonstranterna för längesen gått hem fortsätter revolutionärerna kampen, på gatorna, i byarna och i arbetarområdena. Kampen fortsätter.

Vi är här för att uppmärksamma dessa kämpande revolutionärer. Deras hängivenhet, organisering och kampglöd inspirerar. De bevisar den styrka som vår klass äger om revolutionärer organiserar sig och leder klassen framåt.

Solidaritet med revolutionärerna i Turkiet och norra Kurdistan!