Den kapitalistiska världen är ett helvete för jordens folk. 100-tals miljoner lever i armod och svält; ytterligare 100-tals miljoner förnekas möjligheten att arbeta; ytterligare 100-tals miljoner har inte tillgång till rent vatten; och ytterligare 100-tals miljoner drabbas av översvämningar och andra miljökatastrofer som förutsakas av kapitalets omätliga hunger på profit. Kriser är inte något som händer då och då. För världens folk är kapitalismen ett system av ständig kris, ständigt armod och ständigt krig. Som en del av det internationella proletariatet är det vår uppgift och plikt att kämpa där vi befinner oss och utveckla denna stridsfront på bästa sätt. Samtidigt är arbetarklassens kamp i detta land efterbliven på alla plan; ekonomiskt, politiskt och teoretiskt. Praktisk enhet bland revolutionärerna behövs för att uppfylla de revolutionära uppgifterna.

Enhet behövs, men inte vilken enhet som helst. Att ”ena vänstern” är i bästa fall poänglöst och i de flesta fall kontraproduktivt. Hela idén om höger och vänster i politiken bygger på en odialektisk och ohistorisk världsbild. Motsättningar i samhället är inte evolutionära, utan utgörs av varandra uteslutande och beroende motsatser. I det svenska samhället står huvudmotsättningen mellan proletariat och bourgeoisie, vilka båda har klart definierbara klassintressen. Bourgeoisien vill bevara sitt kapitalistiska system, medan proletariatets uppgift är att förstöra det för att bygga ett annat samhälle. Vänster-höger-skalan skapar istället en tro på en glidande skala, en evolutionär skala, där inga fasta motsatser finns, där klasserna har försvunnit eller förvandlats till socialgrupper. Således är det inte heller något vetenskapligt analysverktyg att beskriva den ena eller andra organisationen som mer eller mindre vänster; dessutom blir vänstern ett begrepp där allting kan vara vänster i förhållande till något annat. Snarare finns den huvudsakliga motsättningen även inom vänstern, motsättningen mellan en borgerlig socialism och den proletära socialismen, den förstnämnda socialreformatorisk, den andra revolutionär. En motsättning mellan de som vill bevara det nuvarande samhället, med vissa ändringar, en ny regering eller i en humanare form och de som inser nödvändigheten av ett nytt samhälle. Att försöka ”ena vänstern” innebär således att försöka ena två oförenliga ståndpunkter. Ytterst betyder det enhet med arbetarklassens fiender.

Dogmatiker vill splittra oss längs linjer som inte har med vårt förhållande till det nuvarande systemet eller med vår faktiska politiska praktik att göra, istället vill de att vi ska söka enhet kring dogmer, etiketter, ikoner eller historiska händelser.

Bland revolutionärerna (åtminstone de som ser den revolutionära rörelsens utveckling som viktigare än tillfälliga framgångar för sin egen lilla grupp) finns det all anledning att samarbeta, att dela sina erfarenheter och kämpa tillsammans i uppfyllandet av gemensamma uppgifter. Detta innebär inte att man ger avkall på sin organisatoriska och teoretiska självständighet, utan att man enar sig i vissa bestämda politiska uppgifter. Det innebär inte heller att vi måste kunna samarbeta i allting eller för evigt. Möjligen kommer vissa av oss som idag kan samarbeta imorgon stå på olika sidor av barrikaderna, hela den proletära klasskampens historia står som bevis för detta.

Det finns redan idag en knivskarp skiljelinje mellan socialreformistisk och revolutionär politik. Nedan följer några av de viktigaste skillnaderna: 

1. Revolutionärer anser att det nuvarande systemet måste krossas. Socialreformatorer vill förbättra samma system och göra det ”mänskligare”. Således vill de sistnämnda göra det mer uthärdligt att fortsätta leva under ett system av utplundring och förtryck och försvarar på detta sätt systemets fortlevnad.

2. Revolutionärer inriktar sig på produktionsfrågan (kontrollen och makten över vad som produceras och hur det produceras), vilket är den i sista hand bestämmande faktorn för distributionen och konsumtionen i samhället. Socialreformatorerna koncentrerar sig helt på frågan om distributionen av de värden som skapats; de vill inte angripa roten av problemet.

3. Revolutionärer ser produktionsförhållanden som sociala förhållanden, vilka oftast kommer till uttryck i juridiska bestämningar. Socialreformatorn är helt upptagen med de juridiska definitionerna och tror att människors sociala praktiker bestäms av dessa.

4. Revolutionärer ställer sig bakom kamp för reformer som stärker klassens förmåga att kämpa; som tjänar kampen för det klasslösa samhället, men är emot alla reformer som försvagar vår kampvilja och som syftar till att köpa klassfred. Socialreformatorn ser kampen för reformer bara utifrån enskilda arbetares omedelbara intressen, dessutom oftast utifrån arbetarnas högre skikts intressen.

5. Revolutionärer bekämpar alltid den borgerliga statens inflytande över olika former av protester, uppror och organisationer; de sprider inte heller några illusioner om denna stat genom att tigga eller vädja till den. Socialreformatorn förhåller sig till staten som om den var neutral i förhållande till klasskampen, lever på dess bidrag eller uppmanar folk att vädja inför dess institutioner (ibland under förevändningen att avslöja den).

6. Revolutionären kämpar med ett enda överordnat mål, privategendomens upphävande genom revolution. För detta har miljoner av oss gett sina liv. Socialreformatorn kan bara existera som sådan då det finns en verklig eller inbillad revolutionär hotbild att parasitera på. I frånvaron av en sådan utmynnar hela deras politiska verksamhet i fega gnäll och vädjanden om medmänsklighet från de härskandes sida.

7. Revolutionärer tar inte principiellt avstånd från några kampformer och förhåller sig solidariska även till de revolutionärer som inte gör samma taktiska bedömning som en själv. Socialreformatorn har en dogmatisk inställning till kampen och fördömer allt som går utanför den egna smala legalistiska taktiken.

I vår praktiska politiska verksamhet söker vi därför enhet med dem som är revolutionärer och utvecklar en revolutionär praktik. Vi revolutionärer behöver denna enhet för att gå framåt i krossandet av det rådande systemet, vilket är byggt på utsugning, förtryck, utplundring och slakt. Kapitalismen kom till världen smuts- och bloddrypande från varje por och har inte förändrats i denna aspekt sedan sin födelse. Vi revolutionärer har mängder av uppgifter där vår olikartade teoretiska förståelse inte behöver stå i vägen för samarbete. I kampen mot repressionen, i kampen för våra fångars rättigheter, i försvaret av de politiska ”fri- och rättigheterna”, i stödet till strejkande arbetare, i stärkandet av klassmedvetenheten, i kampen mot militarismen, i kampen på gatan mot fascister och borgarstatens våldsapparat, i bekämpandet av de som försöker leda kamperna till samarbete med borgarklassen och dess stat, etc.

I de flesta länder i världen har denna typ av samarbete kunnat genomföras; även mellan grupper som har mycket stora oenigheter i många frågor och tidvis bekämpat varandra. Detta är för att de tar revolutionen på allvar. Vi menar att vi också måste göra det, och vi är övertygade om att det finns fler som inser det, både organisationer runt om i Sverige och enskilda medlemmar eller lokalgrupper i de socialreformistiska organisationerna. Men menar man allvar måste man ta kamp mot dogmatismen och verka för revolutionär enhet.

 

Arbetarbildning

Maj 2013