I år firade Arbetarbildning 1 maj genom att hålla en kortare manifestation vid La Mano, monumentet till de Spanienfrivilligas minne på Södermalm i Stockholm. Omkring 30 personer hade trotsat snålblåsten och samlats för att delta. Efter några inledande rader om bakgrunden till monumentet inleddes Arbetarbildnings 1 majtal under parollen ”Revolution har gjorts förr, det måste göras igen – om inte vi, vem?”. Manifestationen avslutades sedan traditionsenligt med att sjunga några utvalda verser ur Internationalen.

Därefter fortsatte firandet i en närliggande park där både mat och dryck såldes till ljudet av revolutionär kampmusik. Senare mot kvällen gick firandet vidare till en förhyrd lokal där stämningen fortsatt var på topp. Vi i Arbetarbildning vill rikta ett stort tack till alla som deltog på vårt 1 majfirande. Vi vill även skicka våra revolutionära hälsningar till alla våra kamrater i utlandet.

Länge leve kommunismen!

 

 

Nedan följer Arbetarbildnings 1 majtal:

Vår paroll är: Revolution har gjorts förr, det måste göras igen – om inte vi, vem?

Vad menar vi med det?

I år är det 100 år sedan det första världskriget inleddes. De imperialistiska staternas stormaktskonkurrens drev in hela världen i en fruktansvärd slakt. Arbetare tvingades återigen ut på slagfälten för att skjuta andra arbetare. Allt för att tjäna sina respektive härskarklassers eviga jakt efter större profiter. När den nationalistiska yran börjat lägga sig och efter gediget arbete från revolutionärer, började proletariatet att vakna upp ur denna mardröm. Arbetare vägrade lyda ordern att marschera in i döden för borgarklassens profit. Den gamla parollen ”Proletärer i alla länder, förena er” ekade åter över Europa. I Ryssland genomförde bolsjevikerna det som den borgerliga revolutionen inte förmådde, den gjorde slut på kriget. Det krävdes att det revolutionära proletariatet slog sönder den borgerliga staten och utropade världshistoriens första socialistiska arbetarstat.

Revolutionärer över hela Europa följde i sina ryska kamraters fotspår och vände sig mot de kapitalistiska herrarna. Detta – och ingenting annat – ledde till att första världskrigets meningslösa slakt kunde stoppas. Detta kamrater, är ett bevis på den oerhörda makt vi har när vi organiserar vår klass och agerar. Vi kan stoppa världskrig.

Många gånger under resten av 1900-talet såg vi åter bevis på den potentiella makt vår klass har.

Det var vi – som efter att förlorat det första slaget – vann den slutgiltiga kampen mot hitlerfascismen. Den revolutionära rörelsen befriade världens folkrikaste land från japanska fascister, inhemska feodalherrar och världsimperialismen. På Kuba kastade den revolutionära rörelsen ut de amerikanska imperialisterna från deras egna såkallade bakgård och satte ett exempel för hela Latinamerika. I Vietnam besegrades världens mäktigaste krigsmakt av en enad front under ledning av revolutionärer. Dessa är bara några av de lyckade revolutioner , där den revolutionära rörelsen tagit strid – och vunnit. Men vi måste också minnas våra misslyckade revolutionsförsök och de kamrater som stupat i kampen för ett bättre samhälle.

Det är viktigt att vi förstår att detta är vår historia. Om vi verkligen vill ha ett annat samhälle, om vi vill ha en revolutionär omvandling, då kan vi inte ignorera eller förneka de försök som tidigare gjorts. Vår historia är rik och det är vår uppgift att använda den som ett vapen i klasskampen. Så hedrar vi de som fallit – så ökar vi våra chanser att segra.

Precis som förr, står idag den huvudsakliga politiska motsättningen inte mellan diverse borgerliga partier, varesig de kallar sig konservativa, liberala eller socialistiska. Den huvudsakliga motsättningen står mellan de som i praktiken försvarar detta samhälle – och vi som vill krossa det. Oräkneliga partier och rörelser har i över 100 år sagt att man vill försöka reformera bort kapitalismen, vilket i praktiken alltid betytt att man försökt skapa en mer human kapitalism. Den välfärdsstat den reformistiska arbetarrörelsen kämpade till sig är nu till stora delar avvecklad. Vi måste samtidigt förstå denna välfärdsstat från kapitalets synvinkel. De enorma vinster som skapades genom efterkrigstidens högkonjunktur skapade ett ekonomiskt utrymme stort nog för att tillåta en viss fördelning av produktionens avkastning. Välfärdsstaten var i sig knappast något dåligt för kapitalet, tvärtom garanterade den lugn och ro och hög produktivitet. Samtidigt måste vi inse att denna välfärdsstat bara var möjlig mot bakgrund av den revolutionära rörelsens styrka och hot. Att sträva tillbaka mot välfärdsstaten är inte bara fullkomligt omöjligt utifrån dagens förutsättningar – det är också direkt kontraproduktivt då man genom att försöka förbättra det rådande systemet oundvikligen kommer att stärka detsamma.

Världen befinner återigen i kris och inget tyder på att vi har sett det värsta än. Varesig det gäller den ekonomiska exploateringen, fascismens utbredning eller imperialismens krigslystnad. Att förhålla sig passiv till den samhälleliga utvecklingen är idag rent ut sagt dumt, i morgon kan det mycket väl vara omöjligt. När kapitalismens och reaktionens fruktansvärda sidor på allvar drabbar även oss arbetare i Sverige kan det redan vara för sent.

Revolution är inte bara något som helt plötsligt sker, inte heller kan den precist planläggas. Uppror och spontana resningar har skett hela tiden under historien, men det är bara när det funnits revolutionär organisering och hängivna kämpar som varit beredda att föra kampen vidare mot seger och maktövertagande som revolutioner lyckats.

Spontana uppror sker hela tiden runtomkring i världen. Den arabiska våren, den massiva kampen i spåren av den ekomiska krisen i Grekland och Spanien. Även i Sverige bryter med jämna mellanrum uppror ut i våra förorter. Tyvärr har vi lika tydligt sett att dessa spontana uppror i sig aldrig leder till en socialistisk samhällsomvandling. I brist på en organiserad revolutionär rörelse rinner allt som oftast upproren ut i sanden. En företrädare för borgarklassen byts ut mot en annan eller så genomförs på sin höjd några menlösa reformer.

Den revolutionära lösningen är inte att tigga eller kräva borgarstaten på reformer eller att sätta vår förhoppning till att någon annan ska göra allt bra. Vår lösning är att konkret idag bygga upp en revolutionär dubbelmakt som är ett embryo till den nya ordningen.

Den revolutionära organisationen kan som sagt inte bara sitta och vänta på rätt tillfälle, och under tiden syssla med annat. Nej, den revolutionära organisationen kan och måste vara den kraft som aktivt ser till att en revolutionär utveckling uppstår. Om inte vi arbetar för revolutionen, vem ska då göra det? Ansvaret är vårt.

Under de senaste hundra åren har arbetarklassen gång på gång över hela jorden visat att revolution inte bara är nödvändigt, det är också genomförbart. Man kan tycka att vi lever i dystra tider och att revolutionen känns längre bort än någonsin. Men på många platser i världen marscherar den revolutionära rörelsen framåt. De kamrater som där kämpar gör det i förvissningen om att segern är möjlig och nåbar. Men det gör det också i vetskapen om den dedikation och den kamp som krävs.

Vi delar dessa kamraters syn och strävar efter att på vårt frontavsnitt göra allt för att bygga upp en revolutionär rörelse. Vi vet att ingen kommer göra det åt oss. Därför säger vi;

Revolution har gjorts förr,

det måste göras igen,

om inte vi vem?