Vi lever i exceptionella tider, den världsomspännande bekämpningen av covid-19-viruset har lett till att de mest grundläggande liberal-demokratiska rättigheterna har monterats ner i land efter land. Mötesfriheten har inskränkts kraftigt. Arbetare permitteras i tiotusentals, varslen haglar och kön till Försäkringskassan sträcker sig lång medan aktieägarna roffar åt sig sina miljardavkastningar. Men inget av detta är nytt. Kriser är en inneboende del av kapitalismen; de uppstår på grund av dess inneboende motsättningar. Bara sedan andra världskriget har vi genomlidit sju recessioner. Vi har långt i från återhämtat oss från den globala finanskrisen 2007-2008, och nu är vi av allt att döma på väg in i en ny.

Den liberala demokratin är skör. I ljuset av en kris omvandlas den omfattande tröghet och byråkrati som påstås skydda samhället från snabba förändringar till en verkligtlövtunn fernissa; fri att skrapas bort av alla som påstår sig handla med ”rätt uppsåt”. I dag är det uttalade syftet att skydda den egna befolkningen frånlandsomfattande virusinfektion. Nästa gång är det för att skydda borgarklassen från ett proletärt maktövertagande. Och om det var så här lätt att montera ner demokratin inför ett virushot, hur lätt blir det inte att göra det för att stävja en revolution?

Den borgerliga statens reaktionära karaktär har under de gångna månaderna blivit allt mer uppenbar. Avsaknaden av tilltro till det kapitalistiska systemet, i kombination med borgarklassens politiska kris, skapar förutsättningar för den fascistisering Arbetarbildning varnat för i flera år. För första gången på åtskilliga decennier vajar inga röda fanor i vinden på 1 maj. Men för en kommunist finns det ingen tidpunkt där man inte kan vara politiskt aktiv.

I dessa tider av ekonomisk kris, massarbetslöshet och stundande depression framstår behovet av att bygga en organisation som motsvarar revolutionens krav som allt mer akut; en organisation som tryggar den proletära revolutionens seger över den härskande klassen, ett verkligt kommunistiskt parti. Ett sådant parti präglas av fasthet, följsamhet och ett enhetligt handlande. Det ska stå robust när reaktionens vindar blåser som hårdast, och vara lyhört inför de förändringar det ställs inför. Breda arbetarmassor kommer drabbas av plötsliga fördyringar och nödföreteelser; i detta armod bör partiet, genom skickligt agitatoriskt utnyttjande av situationen, vinna massornas långsiktiga förtroende genom att ständigt utmana det kapitalistiska klassherraväldet.

Arbetarbildning är en revolutionär organisation. Vår långsiktiga målsättning är att omkullkasta det kapitalistiska systemet och avlägsna utsugningen från jordens yta. En mer närliggande målsättning är att skapa förutsättningar för organiserandet av ett verkligt kommunistiskt parti, i det frontavsnitt som ödet tilldelat oss. För att kunna åstadkomma detta vet vi att vi måste kämpa hårt och i allt vi gör tillämpa ett vetenskapligt förhållningssätt. Vetenskapligheten måste prägla de teoretiska analyserna, men också alla mer praktiska konkreta erfarenheter och aktiviteter.

Vetenskaplighet handlar naturligtvis också om att förstå och ta till sig historiska lärdomar. En viktig sådan lärdom som vi har dragit från historien, från de kamrater vars levnadsteckningar berättar om oförtruten revolutionär kamp mot den borgerliga övermakten, är den direkta nödvändigheten av ett starkt masstöd. Utan djupa, väl förankrade, förbindelser med massorna är den revolutionära segern, proletariatets diktatur, kommunismen, inget annat än en utopi, en knappt skönjbar hägring vid horisontens rand.

Arbetarbildning kämpar för kommunismen. Och vi har under de senaste åren gjort tydliga framsteg.

Tillsammans har vi, steg för steg, gjort att revolutionen är lite mindre avlägsen än den hade varit utan oss. Arbetarbildnings uppfattning är, som redan nämnts, att det behövs ett verkligt kommunistiskt parti för att förverkliga revolutionen och mänsklighetens befrielse. Ett sådant parti måste ha djupa förbindelser med massorna, men samtidigt hålla sin organisationsstruktur klandestin. Det vill säga hemlig för alla utom organisationens medlemmar. Partiet ska bestå av kadrer som är villiga att offra allt för mänsklighetens frigörelse och därför uppfyller en sträng arbetsplikt, och som underkastar sig en demokratisk centralism i syfte att uppbåda största möjliga disciplin och enhet. Utöver detta finns det inte och kommer aldrig att finnas någon fast mall, någon oföränderlig organisationsform för det kommunistiska partiet. Varje nations egenart fordrar särskild anpassning i hur Utöver detta finns det inte och kommer aldrig att finnas någon fast mall, någon oföränderlig organisationsform för det kommunistiska partiet. Varje nations egenart fordrar särskild anpassning i hur partiet organiseras, men i likhet med alla andra kommunistiska organisationer över hela världen delar vi samma huvudsakliga kampvillkor: att kämpa mot den härskande bourgeoisin och erövra makten ur dess händer.partiet organiseras, men i likhet med alla andra kommunistiska organisationer över hela världen delar vi samma huvudsakliga kampvillkor: att kämpa mot den härskande bourgeoisin och erövra makten ur dess händer.

Det proletära maktövertagandet är frukten av ett politiskt arbete som pågått i år, i decennier. Där arbete i det lilla, sådant som kan ses som trivialt och obetydligt vid en första anblick, lagt grunden för att detta historiska skede ens skall bli möjligt.

Man kan se det kommunistiska partiet som kommunismens arbetsskola, men även en organisation som Arbetarbildning, som i huvudsak bedriver marxistiskt bildningsarbete, fyller en sådan funktion. Det dagliga, gemensamma arbetet knyter djupa förbindelser mellan organisationen, dess medlemmar och alla som arbetar med den. Redan under åren för den tredje internationalen identifierade man stora problem hos de legala kommunistiska partierna att aktivera sina medlemmar i det dagliga arbetet. Detta ledde till stagnation, förstelning, ja, i fallet för de flesta partierna ett långsamt borttynande. Att bortse från dessa lärdomar vore inte bara ohistoriskt. Det vore ren dårskap.

Således finns det i kampen för revolutionen inga uppgifter som är för små.

Om vi inte klarar av att lösa till synes mycket enkla uppgifter, hur ska vi då klara av de långt mycket mer komplicerade uppgifter som kommer att krävas av oss i framtiden? Arbetarbildnings strategi är således att bygga från grunden. Det är vår strategi för att vi vet att det är det enda som i längden fungerar. Hur attraktiva än genvägar kan verka så är det både historiens och vår konkreta lärdom att de aldrig håller i längden. Att i teorin ta ställning för revolutionen kan vara enkelt, att i praktiken handla som en kommunist är svårare. Men detta är inte något magiskt som bara råkar bo i vissa människor. Nej, det är ett resultat av en kollektiv och individuell strävan. När vi agerar så att kamrater kan lita på oss, när vi anstränger oss och stålsätter oss, då agerar vi som kommunister. Då agerar vi som kader.

Och om vi alla strävar efter att agera så blir inte bara det politiska arbetet lättare, bättre genomfört och faktiskt roligare. Det finns då heller ingen gräns på hur långt vi kan nå!

Vi måste måste ta avstånd från den organisationspraktik som så ofta präglar påstått revolutionära eller marxistiska grupper. Vi har sett det många gånger, både i historien och i nutid. Organisationer som bildas och samlar till sig unga radikaler, osnutna och starkt präglade av nya idéer som aldrig tidigare omsatts i praktik. Med föraktfulla blickar avfärdar man hela den kollektiva erfarenheten av över 100-år av revolutionär socialistisk kamp till förmån för nya, trendiga teoribyggen. Men det som alla dessa organisationer har gemensamt är att när de drivande medlemmarna tappar intresset och hittar en ny spännande teori, faller hela organisationsstrukturen som ett korthus. Varför? Jo, för att medlemmarna inte känner något ansvar för organisationen de tillhör.

En revolutionär organisation är inte till för medlemmarna; det är ingen trygg klubb eller slutet sällskap för inbördes beundran. En revolutionär organisation är medlemmarna. Medlemmarna, kadern, utgör organisationen.

Kadern är ansvarstagande för att kadern förutsätts – ja, till och med har krav på sig – att vara aktiv och utforma organisationens politik. En förutsättning för detta är demokratisk centralism: frihet i diskussion, enhet i handling. Genom att vara delaktig i beslutsfattandet står det kadern fritt att påverka organisationens riktning. Men när organisationens majoritet väl fattat ett beslut är det kaderns plikt att uppfylla det, att ge sig i kast med uppgiften med samma revolutionära glöd oavsett vad det handlar. Med detta sagt, så ska man aldrig hemfalla åt kadaverdisciplin. För att en revolutionär organisation ska vara livskraftig måste varje uppgift, varje handling utvärderas för att organisationen ska kunna dra lärdomar ifrån dem. Och detta gäller inte enbart organisationens kader; alla som arbetar med organisationen måste hålla den levande genom att slutföra sina uppgifter, rapportera och bistå med all den kompetens de besitter.

Detta innebär självklart också att vi välkomnar kritik från alla som arbetar med oss eller deltar i våra aktiviteter. En kommunistisk organisation, även en som i huvudsak arbetar med bildning, måste bestå av kader, och kader kan aldrig skapas utanför den konkreta kampen. En kommunistisk organisations kadrer deltar, leder och understödjer de kamper som förs i samhället. Men för att kadrer ska kunna delta i kampen krävs det både bildning och organisation. Faktum är att bildning och organisation är grundförutsättningar för att man ska kunna genomföra en meningsfull politisk kamp överhuvudtaget.

Bildning innefattar självfallet teori, där studier inom den vetenskapliga socialismens revolutionära tradition är ett grundfundament. Men Arbetarbildning ser inte bara bildning som en teoretisk fråga. Man kan även bildas praktiskt, genom att i sitt handlande förfina och utveckla de erfarenheter som det kommunistiska partiet kommer behöva. Det praktiska arbetet innebär att bygga organisationen som banar väg för det kommunistiska partiet, då det låter oss träna på och utveckla vår förmåga att göra allt på ett så bra sätt som möjligt. Att ge sig i kast med något så betungande, så historiskt betydelsefullt, som att vara med och forma den revolutionära rörelsen, utan att ha tillskansat sig alla de erfarenheter av praktisk organisering som den nuvarande situationen tillåter, är en skymf mot de som dött för den sak vi alla kämpar för.

Som kommunister bygger vi i Arbetarbildning där vi står. Utifrån de resurser vi har gör vi allt vi kan för att understödja och forma den rörelse vars historiska uppgift är att krossa det kapitalistiska samhället och resa ett nytt i dess ställe. Vi vet att vi ständigt måste utveckla vår politik, att vi aldrig får fastna i dogmatism utan ständigt måste ompröva våra metoder och anpassa dem efter rådande omständigheter. Vi förfinar de verksamheter vi bedriver, och utökar dem vid behov. Men vi vet inte allt bäst, därför lyssnar vi gärna på kritik och vi ser ingen poäng i att hålla fast vid något bara för att. Om något inte fungerar, då måste vi upphöra med att göra det. Att implementera detta sätt att driva politik ger oss ständigt konkreta men ovärderliga erfarenheter av revolutionär praktik.

Avslutningsvis:

Bildning, organisering, kamp. Dessa tre ord löper likt tre oskiljaktiga trådar genom den revolutionära rörelsens historia. Det måste finnas en grundläggande nivå av bildning och organisering för att man ska kunna bedriva en sant meningsfull kamp. Du som i det stora och det lilla disciplinerat kämpar för revolutionen, påminn dig själv om att du är med och banar väg för det kommunistiska partiet som kommer att vara proletariatets förtrupp i alla stadier av klasskampen. Påminn dig själv om att du är med och formar den rörelse vars historiska uppgift är något så vackert som förverkligandet av kommunismen, mänsklighetens befrielse.

Leve kommunismen!