Arbetarbildning kommer i år att deltaga på LLL-demonstrationen i Berlin och kommer att gå med 3A. Nedan kan ni läsa 3A:s upprop inför demon. Vi ses där…
Då som nu: Hugg den tyska imperialismen i ryggen – Huvudfienden finns i det egna landet!
När tusentals åter den 13 januari 2013 går ut på gatorna så minns de reaktionens mord på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht den 15 januari 1919. Efter att de båda under åratal kämpat för arbetarklassens intresse inom SPD var de tvungna att uppleva hur den internationella socialdemokratin 1914 tog ställning för kriget och mänsklighetens intressen. De förde sin kamp till en början inom SPD, men det blev allt tydligare att förräderiet också krävde ett organisatoriskt brott. Detta var grundandet av det kommunistiska partiet efter Lenin och de ryska kommunisternas mönster.
Vi tänker på dem och på alla otaliga kamrater som under den senaste hundra åren dött för sin övertygelse, att ett människovärdigt liv bara kan organiserar bortom kapitalistisk exploaterings- och konkurrenslag. Och att ett revolutionärt brott därför är nödvändigt för organisera en annan form av mänsklig samlevnad.
Men även deras idéer och teorier kan idag, 93 år efter deras mördande, ge oss insikter som är viktiga för kampen mot den tyska krisimperialismens sociala härjningar i Europa, mot den tilltagande militariseringen inom och utom landet och mot den växande nationalismen och chauvinismen. Som marxistiska teoretiker sysselsatte sig Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg med kapitalismens krisbenägenhet, förhållandet mellan krig och kapital och den tyska imperialismen och nationalismens särskilda aggressivitet. Frågor som för en radikal vänster i Tyskland 2013 som vill vara mer än subkulturell miljö eller en förening för vårdande av traditioner är av central betydelse.
”The Big Bang Theory”
Det var i september 1898 som Rosa Luxemburg betecknade kriser som ”periodiska kollisioner av den kapitalistiska ekonomins motstridiga krafter”. Denna formulering skulle utan ändringar kunna ha varit skriven idag, 115 år senare. Den världsekonomiska krisen som pågått sen 2007 har gjort det uppenbart för oss alla att en krisfri kapitalism är en omöjlighet.
Det var 2007/2008 då flera olika kristendenser i den globala kapitalistiska ekonomin sammanfördes i en stor kris som sträckte sig från den US-amerikanska fastighetsmarknaden över hela finansekonomin och till de viktigaste grenarna av den kapitalistiska industrin. De härskande klasserna i de särdeles högt utvecklade imperialistiska nationerna svarade med omfördelningsprojekt ”från botten till toppen” genom bankräddnings- och konjunkturpaket i miljardklassen, om inte för att avvärja den stora krisen så åtminstone för att fördröja den. Följderna av den långt ifrån avslutade krisprocessen är ytterst långtgående: massiv kapital- och inkomstförstörelse, företags- och bankkonkurser (eller förvärv), drastisk tillbakagång i världens industriproduktion, växande massarbetslöshet (International Labour Organisation, ILO, pratade redan i december 2009 om 20 miljoner genom krisen försvunna arbetsplatser), deltidsarbete, massiv försämringar för vissa befolkningsdelar (i USA gäller detta i synnerhet de latinamerikanska och afroamerikanska delarna av arbetarklassen), massiv omfördelning av förmögenhet ”från botten till toppen”, nedgång i hela ekonomier, hungerkriser i den så kallade tredje världen (bland annat till följd av obetalbara mat – och bränslepriser).
”Call of duty”
Det var i november 1914 som Karl Liebknecht betonade att ett av ”imperialismens karraktärsdrag” var att genom ”ekonomiska och politiska expansionssträvanden” skapa allt ”starkare politiska spänningar”. Också denna formulering skulle utan ändrig kunna ha varit skriven idag 99 år senare. Som en följd av den ekonomiska krisen har de senaste åren tendensen till interimperialistiska motsättningar stärkts. Krigstendensen förstärks – till Afghanistan, Irak, Elfenbenskusten, Afrikas horn och talrika andra skådeplatser för imperialistisk aggression har nu Libyen och Syrien sällats. Sabelskramlandet mot Iran fortsätter att förstärkas. Medan Libyen genom NATO-interventionen bombats till nivån av en ”Failed State”, förs det i Syrien ett ställföreträdande krig av de västliga staterna och deras vasaller i området, bland andra Turkiet – som samtidigt för krig mot kurderna – mot den ryska imperialismen. USA stärker sin militära närvaro i Stilla havsregionen och för ett långvarigt drönarkrig mot Pakistan. Imperialismen bär kriget inom sig såsom molnen bär regnet.
”Guees whos back”
Det var i augusti 1917 som Rosa Luxemburg karaktäriserade den tyska imperialismen som ”reaktionens starkaste bålverk i Europa”. Denna formulering kan utan att ändra ett tecken i dag, 96 år senare, återanvändas. I spåren av den ekonomiska krisen har Tyskland stärkt sin dominerande ekonomiska och politiska ställning inom eurozonen. Det tyska kapitalet behöver EU som ett sätt att säkra sin roll som ”Global Player”. För att klara av konkurrensen med de utomeuropeiska kapitalistiska staterna vill de tyska imperialisterna införa en europaomspännande låglönezon som innebär massiva avregleringar och prekarisering av arbetsförhållanden och sönderslagandet av de sista resterna av välfärdsstatligheten.
En statskontrollerade Hartz IV och Agenda 2010 policy för hela Europa – det är de tyska bankerna och koncernernas likväl som dess politiska intresseförvaltares planer. För att genomföra denna strategi av att omfördela genom att övervältra krisens laster (på arbetarklassen) så att kapitalet ska kunna fortsätta säkra sina profiter har de sina kollegor i Bryssel och eliten i respektive länder till hjälp. De har infört auktoritära tvångsregler för Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Tvångsregler som betyder förlust av arbete, lönesänkningar, fattigdom, hemlöshet och förlorat framtidshopp för hundratusentals människor. Det är enkelt att konstatera: det är inte enbart men dock framför andra den tyska staten, som vi lever i, som med hjälp av en massiv konkurrens- och exportstrategi har konkurerat ut dessa länder och nu inför tvångsregler för att tvinga fram förbilligande av varan arbetskraft.
”Know your enemy”
Och det var 1915 som Karl Liebknecht skrev att huvudfienden finns i det egna landet. Vi förstår direkt vad han menar. Det är det tyska storkapitalet och dess politiska intresseföreträdare, som han mitt under första världskriget syftade på. Den uppgift som vår generation fått ärva är att – i ord och handling – hugga dem i ryggen; när de tvingar på de europeiska periferistaterna utarmingsdiktat, när de här i detta land sänker löner och bidrag, när de exporterar vapen till hela världen och för krig.
Av Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg och tusentals andra fallna i kampen för en förnuftigare samhällsordning lär vi oss att kämpa med värdighet också innebär att kämpa kompromisslöst. Att hålla denna kompromisslöshet högre än det egna livet gav deras föredöme en enorm kraft för kommande generationerna. Medan personer som Gustav Noske, som var den första SPD-ministern i historien med ansvar för militären och som betecknade sig själv som kontrarevolutionär ”blodhund”, och Waldemar Pabst frikårsledaren som direkt beordrade avrättningarna av Luxemburg och Liebknecht, likväl som resten av deras mördare, endast lever vidare i mänsklighetens minne som fega förbrytare.
Till minne av Luxemburg och Liebknecht vill gemensamt den 13 januari 2013 ta till gatan. I detta står, då som nu, de båda revolutionärernas gemensamma kamp, som är gemensam med all revolutionär vänster, för ett samhälle utan förtryck och utsugning i fokus. Det är fortfarande sant vad som för nästan hundra år sedan var aktuellt: endast den socialistiska revolutionen kan övervinna kapitalismens dagliga utsugning.
Kampen går vidare – för kommunismen!
LLL-Demo | 13. Januar 2013 | 10 Uhr | U-Bhf. Frankfurter Tor
(Berlin-Friedrichshain)