Näst på tur i vår intervjuserie är Rote Szene Hamburg (RSH). Trevlig läsning!
***
AB: När, varför och hur startades er organisation?
RSH: I november 2008 skedde elev- och studentprotester i Tyskland. Höjdpunkten var de demonstrationer som ägde rum samtidigt i många tyska städer och som krävde bättre förhållanden för studenter och elever. Demonstrationerna skedde medvetet under skoltid, varför aktionerna följaktligen också kallades för ”Utbildningsstrejk”. Till detta uppmanade man folk att inte gå i skolan utan istället delta gemensamt på demonstrationerna – man kan jämföra det med en strejk av ”vanliga” arbetare. Den 17 juni 2009 deltog 270 000 personer på demonstrationer i runt 110 städer över hela Tyskland. Av dessa var det i Hamburg 13 000 människor som tog till gatorna. I de flesta fallen förbjud skolledningen eleverna att delta i demonstrationerna samt att göra reklam för dem. Man hotade till exempel med att stänga av folk från skolan. Att så många unga människor trots detta deltog hade ingen på förhand trott.
I många städer fanns det förberedningsgrupper som organiserade aktionerna i sina respektive städer. Det hela koordinerades landsomfattande i ett nätverk. I förberedelsegrupperna satt flera olika skilda grupper och personer.
I förberedelsegruppen i Hamburg träffades några personer som senare grundade Rote Szene Hamburg. Vi hade det gemensamt att vi inte bara intresserade oss för frågan om fri utbildning utan också för andra politiska frågor som till exempel antifascism. Vi började att diskutera politik, gå på demonstrationer och gå på politiska föredrag tillsammans. Vi utvecklade den gemensamma åsikten att samhälleliga problem som till exempel de inom utbildningsområdet har sin grund i den kapitalistiska samhällsordningen. Vår grupp växte snabbt genom att intresserade personer som delade vår åsikt anslöt sig varvid vår organisation ”Rote Szene Hamburg” som den nu är grundades sommaren 2009. Det var ett medvetet val att grunda en egen organisation, då vi inte kände att vi kunde identifiera oss med de grupper som då fanns i Hamburg.
AB: Vad har ni för enhetsbas ( i politiska termer)?
RSH: Från början enades vi alla bakom idén att bygga upp en ungdomsgrupp som kunde göra vänsterpolitik tillgänglig för en bredare massa av ungdomar. Som grund för vårt politiska arbete offentliggjorde vi i december 2009 ett dokument där vi presenterade hur vi såg på oss själva efter föregående diskussioner. Genom åren har vi offentliggjort flera texter i olika frågor, deltagit i aktioner och strukturerat gruppen internt. Allt diskuteras i förväg, varje medlem kan yttra sig och delta på gruppens aktiviteter; alla inom gruppen har samma möjligheter och plikter. Sen lång tid tillbaka finns det inom gruppen intensiva meningsskiljaktigheter med olika politiskt innehåll. Som ett resultat av våra diskussioner och arbete kommer vi snart offentliggöra en nytt dokument om hur vi ser på oss själva som detaljerat berör olika teman och frågor och som utarbetas på grundval av marxistiska insikter. Erkännandet av den vetenskapliga socialismen och betydelsen av att förse unga människor med en möjlighet att bli politiskt aktiva enar vår grupp. Detta ger upphov till vår grupps politiska praktik.
AB: Vad skiljer er från andra organisationer och rörelser i er region?
RSH: Vi anser att vårt koncept att vara öppna för unga och intresserade människor särskiljer vår grupp. Så borde det åtminstone vara. Vi får ofta höra av folk att de tycker att det är grymt att vi inte orienterar oss mot en subkulturell ”scenkultur” utan försöker få med dem i vårt arbete.
AB: Vad har ni för huvudfokus i ert arbete?
RSH: För närvarande håller vi på med en intern omstrukturering som framförallt har att göra med att gruppen växer och att flera medlemmar nu är färdiga med skolan. Vi funderar nu över hur ett effektivt bildningsarbete i och utanför gruppen kan se ut. Under den senaste tiden har vi framförallt varit upptagna med enstaka event som Revolutionär första maj i Hamburg och nazistmarschen den 2 juni.
AB: Vad har ni för kortsiktiga respektive långsiktiga mål med ert organisatoriska arbete?
RSH: Vi märker att många människor har intresse av vänsterpolitik, det som hämmar många är oviljan att kontakta organisationer och personer inom vänstern. Folk är rädda att göra fel och att inte bli accepterade. Vänsterstrukturer är ofta mycket slutna, vilket också har att göra med statlig repression. Vår organisation måste vara en kontaktyta för politiskt intresserade unga människor i Hamburg.
Det långsiktiga målet för en revolutionär organisation kan blott och bart lyda: uppbyggandet av det kommunistiska partiet. Det är inte bara nödvändigt utan också den enda möjligheten. Ifrån detta är vi dock i Tyskland långt borta. Hur viktigt det är att ha en fungerande kommunistisk organisation – som tar ställning till aktuella frågor, ingriper i samhällelig kamp och som vänder sig till de förtryckta massorna – har vänstern i hela Europa kunnat förstå. Framför allt i tider av kris finns det alltid ett mycket starkt intresse för vänsteridéer. Tyvärr kan de flesta organisationer och rörelser i Europa inte riktigt fånga upp denna potential och gör sig inte attraktiva för människor. Det kommunistiska manifestet är till exempel den tredje mest sålda boken i världen! Det finns alltså ett reellt intresse av att ifrågasätta och övervinna kapitalismen.
AB: Vad anser ni om den antifascistiska kampen? Vad har ni för perspektiv på den, dess betydelse och vad tjänar den?
RSH: Vi ser orsakerna till fascismen i det kapitalistiska systemet, därför kan en antifascistisk kamp bara vara en antikapitalistisk kamp. Den antifascistiska kampen har varit och förblir en viktig del i det kommunistiska arbetet, som beroende på den historisk-samhälleliga situationen är mer eller mindre viktig. Antifascismen är en bra möjlighet att politisera framförallt unga människor eller att få migranter involverade i kamp och organisering.
AB: Vad anser ni om anti-militaristiska kampen? Vad har ni för perspektiv på den, dess betydelse och vad tjänar den?
RSH: Det antimilitaristiska arbetet är en viktig del i ett land som Tyskland som är den dominerande imperialistmakten i Europa. Tysklands växande militaristiska och imperialistiska ambitioner (som uppträder mer och mer självsäkert som internationellt agerande militärmakt) möter vi bäst genom att stärka den revolutionära rörelsen i landet. Samtidigt måste vi också solidarisera oss med progressiva rörelser i hela världen och utveckla vår kamp i samklang med dem. Imperialistiska krig är ett bra tillfälle för att få människor att få upp ögonen för kapitalismens motsägelsefullhet och omänsklighet.
AB: Hur rekryterar ni?
RSH: Vi har café varje tisdag på ”Internationales Zentrum B5” (namnet står för Brigittenstraße nummer 5) i stadsdelen St. Pauli. Caféet är öppet för allmänheten och dit kan intresserade komma och informera sig om vårt politiska arbete och gruppen. När någon vill bli aktiv i vår grupp kan den också samtidigt lära känna oss där och diskutera med oss och delta på våra aktiviteter. Det finns också många människor runt omkring gruppen som stödjer oss och sympatiserar med vårt arbete men inte är aktiva inom gruppen. Vi försöker hantera människor individuellt.
AB: Hur finansierar ni ert arbete?
RSH: Vi får in pengar genom cafét på tisdagar eller fester. Vänsterstrukturer i Tyskland finansieras oftast genom fester eller evenemang där till exempel dryck säljs.
AB: Sen finanskrisen 2008 har det förekommit ett antal massmobiliseringar i Tyskland, den senaste i form av Blockupy i Frankfurt am Main. Hur ser ni på denna rörelse och vad har ni för perspektiv på detta?
RSH: För det första är det naturligtvis positivt för kapitalismkritiska positioner att man har mobiliserat en så bred massa av människor. Det är också en bra utgångspunkt utifrån vilken man kan fortsätta att politisera och förmedla revolutionära positioner till folk. Samtidigt måste vi vara helt tydliga med att påpeka att när det gäller Blockupy som helhet så handlar det för oss inte om en revolutionär rörelse. Även om det inom rörelsen finns revolutionära strömningar bildar dessa dock inte fundamentet. För oss som marxister är det pluralistiska och till stora delar reformistiska Blockupy-rörelsen utan tvekan icke-revolutionär. Ändock glädjer det oss att se att en såpass stor mängd människor inte bara kritiskt motsätter sig kapitalismens uttryck, utan också är beredda att tvärtom gå ut på gatan och ge utlopp för sin ilska.
AB: Som vi förstår det är repressionen i Tyskland mot den revolutionära rörelsen hård. Vilka former tar det sig repressionen och hur hanterar ni det?
RSH: Vi har publicerat en artikel som handlar om konkret repression mot vår grupp i vår tidning ”Rote Info Nr.2″( scribd.com/roteszenehamburg). Personer runt vår grupp blev till exempel övervakade av polisen vid flera tillfällen och de spionerade mycket mot vår grupps strukturer. Flera kamrater runt vår grupp har råkat ut för att polisen kommit hem till dem och knackat på dörren för att få prata med föräldrarna. Våra demonstrationer följs av talrika mängder av poliser och blir om och om igen attackerade. Oftast är det fler poliser än demonstranter.
Mot hotelserna och de juridiska och fysiska angreppen från staten sätter vi vår kollektivitet och vår solidaritet. På demonstrationer är vi förbereda på att försvara oss. Vi betalar advokatkostnader och eventuella böter för kamrater. Naturligtvis finns det också tekniska säkerhetsåtgärder, till exempel med hur vi använder mobiltelefoner.
Myndigheterna är oroliga eftersom de totalt felaktigt bedömt vår grupp politiskt och ser att vi varit framgångsrika. Personerna bakom skrivborden och i uniformerna tänker i borgerligt-juridiska kategorier, de förstår inte vårt tänkande och vårt handlande. Det är också vad som gör dom mest rädda, att de inte kan ”beräkna” oss. I slutändan är revolutionärt arbete den bästa åtgärden mot repression. Ju starkare och mer organiserad vår klass är, desto bättre kan vi slå tillbaka och skydda oss mot deras repression. I kampen om makten kommer vi vid något tillfälle få övertaget!