Den mest grundläggande politiska skiljelinjen går mellan de som vill bevara det rådande kapitalistiska systemet och de som vill göra sig av med det rådande systemet genom en revolutionär omvälvning. Insikten om detta måste alltid vara närvarande i alla politiska ställningstaganden hur små eller stora de än må vara. Man kan aldrig kompromissa med detta oavsett vilka kortsiktiga politiska framgångar man tror sig kunna vinna på det.

Fascismen är en produkt av den materiella verkligheten – inte en produkt av ett moraliskt förfall hos enskilda ”onda” individer. Den är ett samhälligt fenomen. Fascismen är en del av det kapitalistiska samhället och kommer allltid finnas i det kapitalistiska samhället. Att bara bekämpa fascismens olika uttryck leder inte till dess slutgiltiga förstörande. Huvudfrågan bör alltid vara revolutionen som krossar kapitalismen och den borgerliga staten och därmed fascismens grund.

Att däremot bidra till en ”antifascistisk” rörelse som består av vänner av den rådande kapitalistiska ordningen innebär att bidra till detta systems fortsatta existens. I det långa loppet innebär detta, i samband med detta systems fascistiska tendens, att man indirekt stödjer en fascistisk utveckling.

Detta blir extra tydligt när dessa krafter skriker efter att SÄPO och polisen ska ingripa och ”sköta sitt jobb”. Man bekämpar inte fascismen via att stärka den borgerliga statens repressionsapparat. Statens repressionsapparat har inte agerat inkorrekt utifrån dess syfte. Polisens yttersta roll är alltid att försvara det rådande systemet. I slutändan är fascismens roll densamma.

Problemet med polisen handlar alltså inte om bristade resurser eller att dom klantar sig. Det handlar inte heller om ett problem med enskilda poliser som är nazister, även om alla dessa saker självklart förekommer. Alla som driver den linjen utgår ifrån att staten är neutral eller önskar att den ska bli mer genuint neutral. Staten är aldrig neutral och den har heller ingen grundläggande intressekonflikt med fascismen.

Samtidigt som det vädjas till den borgerliga staten, riktas udden mot ”våldsbejakande” antifascism. Att ”samla alla krafter” eller ”mobilisera brett” innebär att få dit yrkespolitiker, liberaler och menlösa NGO:er och samtidigt isolera radikala krafter. Etablerade parlamentariska partier försöker i vanlig ordning att parasitera på och oskadliggöra den radikala kamp som förs i samhället.

Att konsekvent bekämpa fascismen innebär att vägra alliera sig med de krafter som konkret och medvetet bevarar kapitalismen och den borgerliga staten. En antifascistisk rörelse som bara blir en svans till det politiska etablissemanget blir även tandlös i det kortsiktiga perspektivet.